Adventskalenderläsning 22 december

Igår kom jag hem till Karlskrona för att fira jul och plockade fram en fin bok ur mina föräldrars bokhylla, nämligen ”På kryss med Ellinor – Stockholms Ström Sverige runt till Kosterfjorden” av Evert Taube. Jag slog upp avsnittet där de anlöper Karlskrona och där Taube beskriver hur han upplever staden nu när han besöker den för andra gången i sitt liv, hur stark och skön hon är. Boken gavs ut 1923 och har 79 fina teckningar av Kurt Jungstedt.

När jag i egenskap av etthundratjugotvåhundrasju, flottan i allmän tjänst, första gången såg Karlskrona och blev ställd inför krigsrätt, såsom den där med hela fem år överskridit anmälningstiden, gjorde staden på mig ett helt annat intryck än nu. Först och främst så var det vinter, slaskigt, grått och trist, för det andra var jag kär och flickan bodde i Stockholm, för de tredje kom jag nästan direkt från Sydamerika, där jag visserligen lärt mig att lyda med där jag även hunnit lära mig att kommendera. Tämligen obekant med Sveriges sjökrigshistoria såg jag icke i stadens arkitektur och i varvet med dess olika företeelser de uttryck för svenskt snille och dådkraft som jag nu ser, och om Karlskrona för den mobiliserade beväringsmannen av 1915 var ett vackert fängelse, så ter det sig nu för besättningen på ”Ellinor” som en prydnad bland Sveriges städer, en stolt exponent för gustaviansk anda och klassicism. Detta stadens tycke förhöjes av omgivningarna, som äro typiska för de sommargröna lövskogarnas bälte, uppvisande parker och lunder som leda tanken till antiken och till shakespeareansk poesi.

En löjtnant och en mariningenjör, för vilka Skepparen sprungit ärenden under världskriget, ställde sig nu kamratlikt till vår disposition som ciceroner på varvet och vi vallfärdade till Galjonsparken, där Styrman hänfördes! De donnor och gudomligheter som prytt den seglande svenska sjökrigsflottans olika enheter, stå här sida vid sida i en friluftshall av det enkla, eleganta gustavianska slaget, och platsen erbjuder en vacker utsikt över Karlskrona redd. En stjärnkonstellation på den svenska sjömaktens himmel – sinnebilder för dristigheten, tapperheten och äran och allehanda heroiska begrepp i en frodig, yster och vacker skulptur som livar fantasien och kärleken till antiken.

På kvällen den 14 hade vi en festmiddag ombord. Två löjtnanter samt fröknarna Andersson och Håkansson voro våra gäster. Musiken ljöd och dansen gick på backen tills det – naturligtvis – började regna.

Lättade ankar den 15 juli kl. 10,30, destinerade till Simrishamn. På redden låg H.M. ”Sverige”, ”Victoria” och ”Svea”. Kommendörkapten Jacobi, chef för u-båtarna, ropte an oss från ”Svea” när vi hälsande med flaggan passerade akter om örlogsmännen. Vi drejade bi och blevo bjudna på middag, men nödgades avstå på grund av den knappa tid som stod till buds för kringseglingen av södra Sverige.

(Taube, s. 81f)

Det här inlägget postades i Kulturarv, Litteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s