Teaterslott

Det är höst och dags att tända fotogenlampan, göra något varmt att dricka och sätta sig bekvämt med en god bok i knät! För ett par år sedan kom följande spännande historia ut av den småländska författarinnan Annelis Johansson. Hon har tidigare skrivit ungdomsböcker och den här är hennes första för yngre barn.

Hélene Anderson, konstnär och f.d. polisinspektör, som jag skrev om tidigare, uppmuntrade i sitt radioprogram i 2015 års Sommar i P1 föräldrar att titta upp från sina mobiltelefoner och istället ta tillfället i akt att berätta och diskutera med sina barn kring det de passerar på vägen till och från något. Det kan t.ex. vara hus, parker, skulpturer och annat som man kan känna för och ha en åsikt om. För det är förälderns uppgift, att visa sina barn världen omkring dem.

img_8281

 

Ett liknande syfte har Annelis Johansson med sin bok Herr Fikonhatt och slottet Thoufve. Hon vill inte skriva någon på näsan men vill passa på att i barnlitteraturen slå ett slag för Kulturen i dess olika former, vackra gamla byggnader och inredningar, teater, musik, högtider, historia… Det gör hon med hjälp av en allt för välkänd situation, nämligen den att ett gammalt hus hotas av rivning till förmån för något anskrämligt och onödigt. Boken har enkla och fina illustrationer av Staffan Gnosspelius.

I just det här fallet är det en gammal teater som ingen verkar bry sig om och Fredrik Sivertsson ser en chans att förverkliga sig själv genom att riva teatern och istället bygga ett höghus. Där ska han ha sitt kontor på översta våningen och kunna stå på takterassen på nyårsafton och ha första parkett inför fyrverkerierna. Sivertsson är redan en framgångsrik entreprenör i staden och hans nya idé, vilken han ska basa över i höghuset, är ett nytt mirakelpiller med syfte att verka avstressande för människor. Som om det inte fanns annat som kan hjälpa mot stress och göra folk lyckliga…

img_8286

 

Som tur är har Sivertsson en son som är betydligt klokare än vad han själv är.

Pappa tittade drömmande ut över platsen, men det var som om han inte riktigt såg att det stod ett lustigt hus som liknade ett slott med grönt tak och ett torn i vägen. Kanske han i sin fantasi hade byggt sitt höghus redan och inte märkte att det stod saker där på den fantastiska platsen som förhindrade det hela. Vilhelm kunde inte låta bli att protestera.

”Men pappa”, viskade han försiktigt, för han ville inte heller riktigt störa pappa när han nu var så upprymd. ”Pappa, det står ju ett hus där. Det går ju inte att bygga ett höghus om det står ett annat hus i vägen. Eller? Det går väl inte?”

Pappa tittade lite förnärmat tillbaka.

”Går inte? Det är klart att det går. Det är ju bara att riva det. Riv hela rubbet! Det är ändå ingen som går på den där gamla dammiga teatern längre. Den har säkert till och med börjat mögla vid det här laget. Brädorna lossnar säkert rätt var det är.

”Men du pappa, bor det inte någon i det huset nu då?”

Pappa skakade på huvudet.

”Nä. Bara något gammalt teaterspöke då, men det bankar vi i så fall i huvudet med grävskopan. Det blir en lätt match.”

img_8289

 

Boken handlar också om att samarbeta, att kämpa för en och flera saker, att inte ge sig och att vara kreativ. I en sådan kamp kan några gamla teaterspöken vara riktigt bra att ha för en pojke som vill göra rätt. En trevlig och spännande historia kring jul, som passar utmärkt för högläsning.

I Blekinge finns det kända fall av att riva teatrar. Återkommer om det i ett senare inlägg.

Annonser
Det här inlägget postades i Arkitektur, Byggnadsvård, Kulturarv, Litteratur, Sandlådearkitektur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s