Flugskit på kameralinsen

Det finns filmer som borde visas för barn och ungdomar i skolan, i syfte att både undervisa och underhålla. Trots att jag själv aldrig skulle bli uttråkad av en klassisk och väl utförd lärareledd lektion, alltså där läraren delar med sig av sina kunskaper och stundtals bjuder in till diskussion, kan det finnas tillfällen då något annat passar bra in. En film kan avsluta en termin på ett annorlunda sätt eller ge en mjuk och inspirerande start på densamma, som sedan kan resultera i en reflekterande uppsats… eller nej, sådana skrivs ju inte längre, det var före 1968 som elever fick ett ämne och skulle resonera om det utifrån de kunskaper och reflektioner man fått sig till livs i undervisningen. Nu vet jag inte vad som kan och får visas i skolan, hur sådant fungerar med upphovsrätt, läroplaner och så vidare, men tanken i sig tycker jag är god. En angelägen och vettig förälder ser till att ett barn får sig viss litteratur, musik, pjäser, museum, filmer, TV-program och liknande till livs som en del av uppväxten – alla har inte sådana föräldrar.

Det finns mängder av filmer som kan passa för ändamålet, för ett flertal av skolans ämnen. Jag tänker dock närmast, som ni kanske förstår, på ämnet historia. Historieundervisningen ska i första hand handla om de förutsättningar, händelser och beslut som skapat våra nationella gränser, våra samhällen och våra kulturer – när, var, hur, vem och i den mån det finns ett svar, varför. I historieämnet kommer man naturligtvis, på ett eller annat sätt, också in på de mindre händelserna, de mindre besluten och den vanliga människan. På så sätt blandas olika ämnen in i ämnet historia och i en film kan det bli extra tydligt, man får mycket serverat i en och samma berättelse.

Vad jag menar är alltså att en film, om vi utgår från att den är korrekt och realistisk, kan ge kunskaper, insikter och särskilt en känsla för en epok, en händelse eller ett fenomen. Detta förmedlar den skickliga läraren också, men jag tror som sagt att en film kan ge något extra ibland, liksom en stadsvandring, ett besök på ett museum eller en historisk plats kan göra.

Följande filmer och TV-program har inte direkt med Blekinge att göra, utan utspelar sig på andra håll i vårt land, men innehållet och syftet går också att applicera på livet som levts här.

Vill man se filmer om stads- och landsbygdsliv i Karlskrona och Blekinge rekommenderar jag Anders Abrahamssons biograf MiniBio, på Borgmästaregatan i Karlskrona. Se programmet här.

 

Hotell Kåkbrinken från 1946 skrev jag om här och upprepar mig själv till viss del:

En blind exploatör ser inte värdet i en äldre verksamhet och byggnad i Gamla stan i Stockholm och vill köra ut och riva ner det som hör historien, kvarteret och folkets vardag till.

Fantastiska utläggningar om vikten av att bevara och underhålla gamla byggnader görs av den verkliga Vera Siöcrona, också kallad Gamla stans Jeanne D’Arc, fronfigur för Gamla stans hembygdsförening. Parallellt med filminspelningen pågick hennes stora kamp mot rivningar i Kolmätargränd i just Gamla stan, inför bygget av Kanslihusannexet.

29620

 

Gubben i stugan från 1996 står det att läsa om på Wikipedia och se via Sveriges Televisions Öppet arkiv:

En svensk dokumentärfilm i regi av Nina Hedenius. Filmen följer en äldre man, Ragnar Fredriksson, pensionerad skogsarbetare som bor ensam i torpet Kerstina i Dalarnas finnskogar. Den utspelar sig under ett år och innehåller minimal dialog, och inga kommentarer, bakgrundsmusik eller intervjuer. 

Ammi Bohm skrev i Expressen: ”Filmaren Nina Hedenius ser detaljerna, disktrasan som rör sig lätt i värmedraget från spisen, humlan i krokusen, en vedtrave som blir själva sinnebilden för den trygghet människan försöker skapa åt sig. Och hon ser skönheten i naturen, i årstidernas växling, i vardagslivet. Året hos Ragnar passerar i ett jämnt lugnt flöde. Det är bara att sjunka in och njuta.”

Jag tycker den här filmen är oerhört talande, vacker och rörande. Stillsamhet är det ord som beskriver filmen, men ändå händer så mycket, tillräckligt mycket. Den visar ett vardagsliv som var vanligt för inte så länge sedan. Den måste ses.

67jnn-620x344

 

Hästmannen och Hästmannen – sista striden från 2006 respektive 2014 är dokumentärfilmer i regi av Peter Gerdehag och Tell Johansson (Aulin).

Den första filmen handlar om hästbonden Stig-Anders Svensson (född 1945) som lever sitt liv i sin lilla stuga i byn Råskog på det småländska höglandet. Så här står det på www.hastmannen.com:

”Han lever nära naturen och djuren, och lever med eget självhushåll. Han verkar mitt i naturens sköte som en av de få som varken skadar eller överexploaterar sin miljö. Han är idag bygdens siste överlevande som har kunskaperna kvar att använda arbetshästar och därmed hålla dessa värdefulla historiska kunskaper vid liv.

Utan att han själv klart formulerar det, har han genom sitt intuitiva livsval tagit ställning för allt levande. Speciellt för sina bästa vänner, de djupt älskade ”flickera”, hans tre arbetshästar. Sally, Linda och Mona! De betyder verkligen allt för Stig-Anders, dels som vänner men också som de speciella arbetskamrater som ger livet mening och är förutsättningen för en utkomst som småbonde på det karga småländska höglandet.
De är de sista inkörda ardennerhästarna inom ett rätt stort område och är vårt sista levande kulturarv, den sista sköra tråden bakåt i vår kultur och agrara historia. Han är värdefull. Utan att han själv uttalar det, så har han självklart tagit ställning för det liv han lever och mot det liv som flertalet andra lever.”

Inte nog med att herr Svensson ser ut som den klassiska gårdstomten, så verkar han lika envis, egensinnig och djurkär som en sådan. Jag tycker det är härligt att se människor som går sin egen väg, i alla fall när valet av väg inte berör någon annan. Jag tycker också det är fint, och det skulle vara bra för många ungdomar att se, vänskapen mellan herr Svensson och den unga kvinnan som besöker honom ibland och som han har känt sedan hon var barn och växte upp på en av granngårdarna. Vänskap och förståelse över generationsgränserna.

Detta är också en oerhört fin och stillsam film. Vackert foto gör en vacker miljö och ett vackert liv rättvisa.

IMG_4247-SA-pussar-Mona-KN1

 

En liknande film och öde handlar Kokvinnorna om, från 2011, också den i regi av Peter Gerdehag och Tell Aulin. De har filmat två egensinniga och trätande systrar i Halland under 31 månader. Britt är närmare 80 år och handmjölkar fortfarande sina älskade kor trots en invalidiserande ryggskada. För att klara av det ber hon sin syster Inger om hjälp. Men Inger avskyr mjölkningen och vill hellre träffa sina barnbarn. Britt är ogift och barnlös så hon lever helt för korna. Ryggskadan hindrar henne från att gå upprätt, men hon kämpar med mjölkandet och med sin starka kärlek till kreaturen som titt som tätt ger henne en ordentlig omgång.

De är förmodligen de allra sista som levererar sin handmjölkade mjölk till Arla, som kör upp till deras halländska höjder med den stora tankbilen! Två kvinnor som arbetar enligt en döende kulturtradition. Maj-Ros, Liselotte, Lilly, Stina, Kalven-Lille, den oerhört älskade stuten Fille och arvtagaren Lill-Fille är några av namnen på de röd-vita innevånarna i den gamla lagården. Många av dem är egensinniga personligheter. Alla är de utrotningshotade av den nya tidens krav. 

Peter Gerdehag menar att de är människor som besinnar sig och inte bara låter sig sköljas med i utvecklingen. Det är sådant jag tycker om. Förändringar sker, enligt mig, på det stora hela bara om vi bestämmer oss för att de ska ske. Det gäller allt i samhället. Förändringar, eller utveckling som andra vill kalla det, vilket är missvisande eftersom förändringar långt ifrån alltid är av godo och förbättrar något, är ingen naturlag. Det är det som är människans signum, att vi, i alla fall till största del, kan välja hur något ska gå till. Förändringar bör ske endast utifrån behov och med eftertanke.

kokvinnorna_2_b300

 

 

Exempel på liknande filmer är Erik och Sigvard: Ett år i Småland från 1994 av Ulf Hansson, Hugo och Rosa från 2002 av Bengt Järeskog, Bondens tid på jorden från 2003 av Peter Gerdehag, Naturens gång från 2008 av Nina Hedenius och Landet som inte längre är från 2012 av Peter Gerdehag, Olle Häger och Kjell Tunegård.

 

En spelfilm jag såg nyligen, på förekommen anledning kan man säga, är Motorsågen från 1983. Filmen handlar om ett skogsarbetarlag och hur detta reagerar när skogsbolaget vill att de ska börja använda motorsåg istället för yxa och handsåg. Den baserar sig på romanen Motorsågen från 1950 av Nils Parling. Jag tyckte mycket om den. Den visar på en förändring som visserligen förde gott med sig, men som också lämnade mycket gott bakom sig, sådant som är svårt att få fatt på igen. Det är bra att påminna sig om det ibland, att saker och ting sällan är svarta eller vita, att för att få något måste vi oftast offra något annat och då komma ihåg att ställa oss frågan om det är värt det.

Den visar också på en påtvingad förändring, som inte accepteras i första hand, på grund av både yrkesstolthet och trotsighet mot en orättvis överhet. Sådant är bra. Man ska först vara skeptisk, sedan efter att ha prövat, tänkt efter och utvärderat, ta sig an något nytt, om det finns behov. Behoven kan se olika ut.

Liksom övriga filmer är den vacker, för den visar på en mänsklig skönhet, i kläder, verktyg, hus, landskap…

Någon föreslog på en webbsida att den borde läsas in som ljudbok till glädje för alla de skogsarbetare som nu sitter i sina maskiner och lyssnar på ljudböcker. Se filmen på Sveriges Televisions Öppet arkiv.

0021

 

 

Filmen Vem älskar Yngve Frej från 1972 baseras på romanen med samma namn av Stig Slas Claesson från 1968. När jag läste en liten högskolekurs på ämnet kulturarv (frågan var ständigt – vad är kulturarv?) hade vi denna bok som kurslitteratur. På olika webbsidor beskrivs handlingen som följande:

”Någonstans mellan Malmö och Östersund ligger Östentorp. Här bor skomakare Gustafsson, hans syster Elna samt undantagsbönderna Eriksson och Öman. De har gjort sitt och lämnats kvar som levande fornminnen mitt i händelselösheten. När postturerna ändras sätter Gustafsson i ett utslag av resignation upp en skylt med texten ”Fornminne”.

Detta får oanade konsekvenser: folk och sensationer börjar komma till byn, hälsar på fornminnet och köper bondeprylar att ha på väggen i stan, riktiga trasmattor, orv och sådant.

Det är en uppgiven skildring av ett modernt Sverige, långt ifrån den tidigare idyllen där jordbrukare och hantverkare kunde försörja sig i det småskaliga på den egna lilla gården. Här får vi stifta bekantskap med bortglömda existenser, som är gamla och överflödiga i ett modernt Sverige i alltmer tilltagande utveckling och rationalisering. De är däremot inte så gamla att de inte har långt kvar att leva; de är runt de sextio med energin och arbetslusten kvar, men saknar något att göra av sin förmåga.”

Läs också en några år gammal artikel om filmen och Slas i Dagens Nyheter.

Läs boken, se filmen på Öppet arkiv.

05s14-YNGVEFILMEN-139-300x199

 

En TV-serie som många svenskar födda före 1970 känner till är Hem till byn. Det var en riktig följetong och sändes mellan 1971 och 2006. Jag tror att jag i närtid har råkat se den sändas mitt på dagen i repris. Det som slog mig av det lilla jag såg av den då, det var ett tidigt avsnitt, var hur bra skådespeleriet var, till skillnad från idag. Jag ska nog se den via Öppet arkiv. Wikpedia skriver såhär om handlingen:

Hem till byn handlade om livet i en by på svenska landsbygden och hade som uttalat mål att skildra samhällsutvecklingen. Serien beskrev villkoren för livet i glesbygden – avfolkningen och jordbrukspolitiken – men blev i de senare omgångarna mer allmängiltig med teman som barn och föräldrar, kärleksrelationer och ensamhet. Ämnen som psykisk ohälsa, alkoholism, kriminalitet, narkotika och spelberoende togs också upp. Därför hade serien hög identifikationsfaktor för tittarna trots att majoriteten av svenska folket inte bor på landet. En annan orsak till framgången var manusförfattaren Bengt Bratts förmåga att föra handlingen framåt genom vardagsrealistiska dialoger.”

Bengt Bratt hade inte alls tänkt sig att serien skulle sändas i så många år, och kanske hade den inte bytt fokus om det blivit som han velat. Tyvärr sipprar dock dåliga fenomen från staden ut på landsbygden, varför de senare ämnena kanske också hade sitt realistiska syfte.

 

Det är den här typen av produktioner, och gamla filmer och TV-program över lag, som ska visas då och då på fredags-, lördags- och söndagskvällarna, på bästa sändningstid. Vi skulle bli så mycket klokare då.

 

Signaturmelodin till Hem till byn får avsluta det här inlägget.

Annonser
Det här inlägget postades i Allt möjligt, Kulturarv, Landskap, TV/Film. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s