Intet är nytt under solen

Det senaste året har jag ägnat vissa stunder åt att läsa en mycket trevlig tysk reseskildring, nämligen Johanna Schopenhauers resa i England och Skottland. I Tvänne delar. Öfversatt af CR Stockholm, hos Zacharias Haeggström, från 1827 (svensk utgåva). Den är detaljerad, kritisk, berömmande, personligt skriven med många poetiska och humoristiska formuleringar. Har man dessutom varit en del i England i modern tid blir upplevelsen desto intressantare. Jag kan verkligen rekommendera den till alla anglofiler.

IMG_4091

 

Nog för att jag vet att det i alla tider varit si och så med byggnadsvård och omvårdnad av det omistliga, av både naturliga och till synes tidlösa och tillika oförståeliga anledningar, men det var med stort medlidande jag läste följande historik, i anslutning till Schopenhauers besök i Westminster-Palatset i London, där Storbritanniens parlament har sitt säte. Stycket behandlar den lokal som sedan 1547 användes som underhusets sal, närmare bestämt Saint Stephen’s Porch. Vad jag förstår brann dock större delen av palatset ner 1834, årtiondet efter att Schopenhauer var där. Det Palace of Westminster som står där nu är alltså en förhållandevis ny byggnad.

Till en början har underhusets sal varit ett capell, som Konung Stephan invigde åt sitt skyddshelgon af samma namn. Den praktälskande Edvard III lät reparera det, i första hälften af fjortonde århundradet. Henric VI gaf det dess nuvarande bestämmelse, lät inreda och förminska det, genom mångfalldiga afdelningar till corridorer och sidorum. Olyckligtvis blef ett af Götiska byggnadskonstens skönaste verk derigenom nästan förstördt. För flera år sedan ref man ner en del af trädklädnaden på väggarne, för att utvidga salen. Med förvåning upptäckte man lemningar af rika prydnader på de ursprungliga murarne och dömde till det helas fordna prakt af det lilla, som var qvar.

Man fann oskattbara spår af den tidens konst, underbart konstiga trädsnitt, målningar och förgyllningar, väl bibehållna och lysande, som de varit gjorda dagen förut, i synnerhet vid östra ändan af capellet, der man tydligen såg, att högaltaret stått. Väggar och tak voro alldeles betäckta med vackert bildhuggeri och gamla sköldmärken; derimellan några målade figurer i kroppsstorlek och en urgammal målning, föreställande de tillbedjande herdarne, som varit af oändligt värde för konstens historia. Allt blef på ett barbariskt sätt förstördt, för att utvidga den nuvarande, ömkliga salen, likasom det ej funnits något annat rum i London, der herrarne af underhuset kunnat församlas. Af all denna herrlighet bevarades ej mer, än ett enda vackert Götiskt fenster, hvarigenom solen sorgset blickar, likasom den saknade all den fordna prakten.

Utvändigt var byggnaden ömklig och förfallen, likasom den gent emot stående och dertill hörande kyrkan, det namnkunniga Westminster-abbey. Man använder föga kostnad på underhållandet af dessa minnesmärken från forntiden, och de tyckas så småningom luta till sitt fall.

Ja, texten går löjligt väl att applicera på dagens ovärdiga behandling av vissa kulturhistoriska byggnader och miljöer… Det är tragiskt men sant. Att ”vi” aldrig lär oss.

Jag tyckte dock att det var mycket tillfredsställande att hitta bevis på att den ökande andelen svenskars oskick att kalla fastlagsbullen, den måltid och sedermera efterrätt som är förknippat med äldre tiders religiösa fasta, för ”semla”, bör var en hyfsat modern företeelse. Mer om det i ett annat inlägg.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Byggnadsvård, Fundering, Kulturarv, Litteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s