Ända in i kaklet!

Förutom det ovanliga reportaget om sierskan i nyårsaftonens Bleka Lövet fanns det även en rätt omfattande TT-Spektra-artikel om kakelugnens omständigheter och återtåg. Om det är så att kakelugnen och alla dess fördelar och finesser börjar bli populära igen så är det fantastiskt!

Det är så många kakelugnar som försvunnit, från stugor, hus, villor och lägenheter. Jag besöker bekanta som har köpt gamla hus utan eller med en enstaka kakelugn, på väggen hänger husets originalritning och alla suckar tungt vid insikten av att dessa hus en gång varit berikade med flera kakelugnar. Även om de vid införandet av centralvärmesystem blev ”onödiga” känns det underligt att man bemödade sig med att plocka ner dem, köra iväg dem, göra i ordning efter dem. En brasa för stämningens skull kan väl aldrig vara fel, och så stor plats tar en kakelugn ju inte. Ibland har de en praktisk spiselkrans och att sätta ljus i själva ugnsluckan var väl fullt möjligt då också. Mycket underligt. Men precis som nu ville den stora massan modernisera in absurdum och då fanns det kanske, till skillnad från nu, bättre argument för det.

kakelugn

Kakelugn från Marieberg, 1780, stående i Sturehovs slott i Södermanland

En del av denna artikel är dock underligt formulerad, som TT-artiklar ofta är. De verkar bygga på en barnslig förenkling av saker och ting, både i språk och i information. I faktarutan ”Kakelugnshistoria” får vi veta följande: Många tror att kakelugnen är en svensk uppfinning, men vi importerade faktiskt kakelformar från Tyskland under 1500-talet. Däremot var det två svenskar som 1767 uppfann rökkanalerna och lyckades få värmen att stanna kvar mycket längre.

Min första tanke lyder: är det inte dessa intrikata rökkanaler som utgör fenomenet ”kakelugn” och inte det utanpåliggande kaklet, även om det skulle kunna ha en viss funktion det också?

Vid närmare efterforskningar tycker jag nog att min reaktion är smått befogad.

Bra Böckers Lexikon, 1994 (ja, jag är konservativ och jag kan dessutom meddela att barn av idag ofta inte riktigt vet varken hur man slår i ett lexikon eller söker på internet, vilket är tragiskt både för dem och samhället) skriver såhär: kakelugn, en murad ugn, klädd med kakel, eldad från en öppning på framsidan eller sluten mot rummet och eldad bakifrån. I dagligt tal menar vi med kakelugn den typiskt svenska eldstad som Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede uppfann 1769 på uppdrag av riksrådet. Den eldas från framsidan och har ett sinnrikt system av rökkanaler, genom vilka röken långsamt passerar på väg mot skorstenen. På så sätt avger ugnen värme under en betydligt längre tid än i ”öppna” spisar. Denna uppfinning gjorde svenska hem till Europas bäst uppvärmda.

I boken Kakelugnar, spisar och kaminer av Britt och Ingemar Tunander från 1982 (ICA bokförlag) står det såhär:

Som varm rubin är, brasans färg, i kakelblå Marieberg

Så skriver Karl Asplund i en dikt från 1925 och tonfallen är typiska för det tillbakablickande 1920-talet. Det är drömmen om det förfinade 1700-talet som här möter oss, en dröm där herrgården på landet med sin utsökta inredning och sitt sorglösa sällskapsliv står i centrum.

Men dikten väcker också egna minnen till liv. Av hur hemtrevligt det sprakade i barndomens kakelugnsbrasa, av hur gott det luktade när man stekte äpplen på glöden – av själva den goda värmen och hur den stimulerade till gemytlig samvaro, högläsning, historieberättande. Samtidigt framstår för oss denna kakelugnsidyll som något genuint svenskt.

På sätt och vis är den också det, om än inte i strikt historisk mening. Som eldstadstyp är kakelugnen av tyskt ursprung, men det var först när svensken Carl Johan Cronstedt i samarbete med Fabian Wrede på 1760-talet gav den en ny, tekniskt genial konstruktion, som den blev verkligt effektiv som värmekälla och därmed också vann större spridning.

Vid arkeologiska utgrävningar i Stockholm, i gamla sydsvenska städer och inom äldre slottsanläggningar hör kakelugnskakel ofta till fynden. I de flesta fall är de från 1500-1600-talen, men åtskilliga är också medeltida. Dateringen utgör inget större problem, då varje tid hade sin typ av kakel. Även kakelugnarnas form var tidsbunden, varför det är möjligt att göra rekonstruktioner av ugnarna också när fynden består av enstaka kakel.

De äldsta svenska kakelfynden är skålformade eller formpressade. De är antingen helt oglaserade eller bär spår av endera grön eller svart blyglasyr. Från 1600-talet finns såväl enstaka kakelfynd som hela bevarade ugnar, där kaklen är tvåfärgade; ett brunt, grönt eller blått reliefmönster avtecknar sig mot gulbrun respektive – när det gäller de blåmönstrade kaklen – vit botten . Något yngre, från 1600-talets slut och början av 1700-talet är de från Holland och Tyskland importerade ugnarna. Kaklen är här släta och mindre till formatet än de reliefmönstrade, och dekoren består av i blått mot vit botten målade blommor och landskapsmotiv.

lp20040110s

Medeltida skålkakel

De äldsta av lerkärl uppbyggda kakelugnarna hade inte särskilda rökkanaler. I stället utstrålade lerkärlens egna håligheter värme. Men eftersom kaklen var direkt utsatta för elden brändes de lätt sönder och på skandinaviskt område finns ingen skålkakelugn bevarad. Mängden jordfynd visar dock att typen haft en relativt stor spridning, i varje fall i områdets södra delar. Genom att man kunnat studera bevarade ugnar på kontinenten och även haft tillgång till interiörbilder med skålugnar har det också varit möjligt att göra rekonstruktioner.

Formpressade kakel uppträder i Norden redan under senmedeltid, innan skålkaklen – som drejades och sedan trycktes till så att de bildade en fyrkant – ännu spelat ut sin roll. Liksom skålkaklens urholkningar var de formpressade kaklens reliefmönster ägnade att ta upp och avge värme. Också denna kakeltyp utvecklades på tysk botten och övertogs här i färdigt skick. Importen skedde dock endast sällan i form av kakel. I stället infördes de formar, s k matriser,  i vilka kaklen framställdes. Dessa var antingen skurna i trä eller gjorda av lera.

Med 1700-talet inträdde en modesvängning, innebärande att reliefkaklen ersattes av släta, som antingen var enfärgade eller mönstermålade. Vid 1800-talets mitt kom reliefkaklen tillbaka men pressades i gipsformar, senare i järnformar. De nya formarna ökade detaljskärpan och gjorde att alla kakel blev exakt lika.

Även tillverkningsgången rationaliserades efterhand och blev vid de största fabrikerna helt industrialiserade. Fördelarna var uppenbara. Framförallt medgav förfarandet massproduktion och sådan var i hög grad motiverad. Det var vid denna tid som kakelugnen blev den gängse eldstaden i svenska hem. Estetiskt kan de maskintillverkade kaklen dock inte jämföras med de handgjorda. Inte minst kakelugnsmakarna själva tycktes medvetna om detta: i fackorganet ”Kakelugnsmakeriarbetaren” påtalades med jämna mellanrum mekaniseringens negativa inverkan på vår kakelugnskultur.

När det gällde den inre konstruktionen följde kakelugnarna under ett par hundra år den öppna spisens princip med endast en rökgång. På de äldsta ugnarna, där elden kom i direkt beröring med kaklen, var bränsleåtgången mycket stor och stod inte i rimlig proportion till ugnarnas värmemagasinerande förmåga. När brasan brunnit ut var värmen avgiven – man eldade för kråkorna.

Mot slutet av 1600-talet blev det vanligt att kakelugnar placerades i anslutning till öppna spisar, med vilka de delade gemensam rökgång. Systemet tillämpades framför allt i stora, svåruppvärmda utrymmen och tanken var att man när elden i spisen slocknat skulle flytta över glöden till kakelugnen, som då skulle ge eftervärme. I praktiken fungerade metoden dock dåligt.

Det i förhållande till bränsleåtgången ringa värmeutbyte som tidens eldstäder gav var emellertid inte det allvarligaste problemet i sammanhanget. Våra skogstillgångar var sin omfattning till trots begränsade, och omkring 1730 började myndigheterna oroa sig över slöseriet med bränsle. Anledningen var den enorma vedåtgången vid järnbruken, vilken inte var möjlig att minska men som tärde hårt på skogarna.

När man undersökte vilka besparingsåtgärder som var möjliga blev det därför hushållseldningen som kom i centrum för intresset. Vissa försök gjordes att effektivisera kakelugnarna, bl a satte man rökkanalens tegel i sicksack för att rökavgången skulle fördröjas åtminstone något. Sådana ugnar fanns i Tyskland och experiment av motsvarande slag utfördes i Sverige bl a av Niclas Berlin och Johan Nordenberg.

Andra konstruktioner gjordes av den finlandssvenske vetenskapsmannen Samuel Chydenius, vid mitten av 1700-talet verksam i Uppsala och som så många andra vid samma tid en naturvetenskaplig mångfrestare. Hans kakelugnskonstruktioner hade möjligen en viss betydelse för problemets slutgiltiga lösning. Denna kom dock först sedan rikets råd 1767 givit två tekniskt kunniga personer i officiellt uppdrag att konstruera mer bränslesnåla eldstäder.

Uppdraget gick till arkitekten Carl Johan Cronstedt och generalen Fabian Wrede. Redan hösten samma år kunde de lägga fram sitt förslag som omfattade flera, för skilda uppvärmningsbehov avpassade kakelugnstyper. Alla byggde emellertid på samma princip: ett sinnrikt system av kanaler genom vilket röken tvingades passera innan den nådde skorstenspipan. Därmed nedbringades bränsleåtgången till ett minimum samtidigt som ugnens värmespridande förmåga utnyttjades maximalt. Konstruktionen presenterades 1775 i bokform under titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder inrättade til besparing af Wed”. Skriftens lärdomar, åskådligt illustrerade med ritningar av kakelugnar i tvär- och längdsnitt, anammades snabbt av kakelugnsmakarna och den nya ugnstypen var efter kort tid vanlig i hela landet.

Den togs också upp i Danmark, där en fabrik i Köpenhamn 1787 erhöll privilegium för tillverkning av ”Cronstedts kakelugnar”. Däremot nådde den inte Tyskland vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på kakelugnarnas rikliga förekomst här och de nära förbindelser som Sverige i övrigt hade med Tyskland när det gällde kakelugnar. Men tyska ugnar eldades inte som de svenska utan sekundäruppvärmdes med glöd på samma sätt som sättugnar, varför ett kanalsystem av svensk modell inte var motiverat.

Emellertid är det inte otroligt att ett samband förelåg också på detta område – men med Cronstedt som tagande part. Ty även om man i Tyskland inte använde sig av rörsystem i svensk mening fanns det i de nordtyska hamnstäderna kakelugnar som var försedda med nischer och där de mellanliggande partierna fungerade som varmluftskanaler. Typen kan möjligen vara en avläggare av de våningsuppbyggda, genombrutna ugnar som på 1720-talet lanserades i Dresden och vilkas form också avsåg att underlätta luftcirkulationen. Då man vet att Cronstedt under 1730-talet gjorde studieresor i Tyskland, och då han dessutom var känd för sin tekniska vetgirighet och sin förmåga att praktiskt tillägna sig kunskaper, kan det mycket väl tänkas att han kom i kontakt med och satte sig in i dessa ugnars konstruktion.

En ugnstyp som lånat kakelugnens form – och namn – men saknar kakel är den s k tegelkakelugnen, även kallad rörspis eller rörugn. Den murades av tegel som vitslammades på samma sätt som spismurar och blev vanlig vid det nya rökgångssystemets införande. Uteslutandet av kakelskiktet var i första hand en förbilligande åtgärd och gjorde ugnen endast obetydligt sämre som värmekälla. Tegelkakelugnar förekom ända fram till 1800-talets senare del, framförallt på landsbygden.

447px-Arosenius3a

I ”Flickan och ljuset” av Ivar Arosenius, 1907, står flickan framför en typisk tegelkakelugn

Det som gjorde de nya kakelugnarna så populära var deras förmåga att magasinera värme. För gemene man var det nationalekonomiska nyttoperspektivet utan djupare innebörd; det som betydde något var att man fick varmt. Skillnaden mellan den koncentrerade, snabbt övergående värmen från de gamla ugnarna och den jämna, långvariga från de nya var avsevärd.  … Utan tvivel innebar Cronstedts och Wredes kakelugnskonstruktion en revolution på värmeteknikens område. Efter denna hände heller ingenting av vikt förrän centralvärmen infördes.

Samma men till viss del utvecklad återgivning av den svenska kakelugnens historia finns i paret Tunanders senare bok Svenska kakelugnar från 1999 (Nordiska Museets förlag).

Så, vad blir slutsatsen av detta? På sätt och vis återfinns ovanstående fakta i TT-artikelns korta rader, men samtidigt förvirrar och vilseleder den senare. Den tidiga kakelugnen var till största del som vilken eldstad/öppen spis som helst, med en enkel rökkanal, där typerna skålkakel och formpressat kakel hade en specifik funktion i att släppa igenom värme. Hela konstruktionen verkar dock ha varit rätt värdelös. På senare tid visade sig kaklet ha en mer estetisk funktion, då avsaknaden av detta gjorde en obetydlig skillnad för tegelkakelugnens prestanda, så länge den inuti var utformad enligt Cronstedt och Wrede.

Det går alltså att påstå att det finns två olika typer av kakelugn, varav den vi använt i Sverige, i ungefär 240 år, med det geniala systemet av rökkanaler,  är en svensk uppfinning. Punkt slut. Den tidigare ugnstypen hade andra egenskaper, där själva kaklet utgjorde en funktion, men var i övrigt en vanlig bränsleslukande eldstad.

TT-Spectra: Många tror att kakelugnen är en svensk uppfinning, men vi importerade faktiskt kakelformar från Tyskland under 1500-talet. Däremot var det två svenskar som 1767 uppfann rökkanalerna och lyckades få värmen att stanna kvar mycket längre. 

Är själva ”uppfinningen” att sätta kakel utanpå en murad spis? Det låter så. Att som Anna-Klara Fresk Aspegren från TT-Spectra förringa den av svenska staten initierade och av två svenskar genomförda utvecklingen av en eldstad, med förmodad och, som för alla nationer genom tiderna, naturlig inspiration från annat håll, är pinsamt och kontraproduktivt. Att lägga in ett trotsigt ”faktiskt” och inte nämna att dessa 1500-talsugnar var av ett annat stuk än de som vi alla syftar på när vi säger ”kakelugn”, ger inget annat än bränsle till Jantelagen och till svenskarnas hukande. Vi säger att vi är så bra på en massa saker som vi inte är bra på, t.ex. utbildning, integration och yttrandefrihet. Men när det kommer till saker som faktiskt går att ”vara stolt” över eller i alla fall tål att uppmärksammas på ett korrekt sätt, nej, då går det tydligen för långt. I en TV-dokumentär om Olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 jag såg alldeles nyligen, framgick det att det var i samband med dessa spel som en svensk utvecklade sammankopplingen mellan startskott och tidtagning, att tidtagningen automatiskt satte igång när startskottet gick. Hur många vet det?

Är detta en petitess? Nja, det tycker jag inte. Visserligen var det mycket trevligt med en artikel om den svenska kakelugnen, den inspiration och den till viss del korrekta historiebeskrivningen som gavs. Men det är sorgligt att TT-Spectra ska vilseleda läsarna, förmodligen av två anledningar; brist på utrymme i tidningen för ett längre resonemang, men framförallt brist på kompetens hos skribenterna.

Fresk Aspegren tog sin information om kakelugnens historia från webbsidan http://www.alltomkakelugnar.se – den verkar vara gjord av några entusiastiska amatörer, och all uppmuntran till det, men ja… Jag vet inte om en sådan informationskälla är till för att användas som underlag för en artikel i en tidning.

Uppdatering: Dick Harrisson förmår inte heller reda ut kaklets funktion eller den enorma skillnaden mellan de äldre typerna av eldstäder och den svenska kakelugnen/tegelkakelugnen. Kanske ska den senare kallas något helt annat, för att poängtera att det är rökkanalerna som är finessen, inte det vackra kaklet?

http://blog.svd.se/historia/2011/07/17/ar-kakelugnen-en-svensk-uppfinning/

Annonser
Det här inlägget postades i Allt möjligt, Byggnadsvård, Detalj, Fundering, Kulturarv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s