Tallet och teglet

En notis i lokaltidningarna i augusti gav att alla ungdomsverksamheter i det stora tegelhuset kallat Tallet i Bräkne-Hoby, Ronneby kommun, skulle få flytta på sig och att fastigheten skulle säljas. Om det har jag egentligen inget att säga, förutom att det är synd att ungdomarna inte får njuta av att använda en så vacker byggnad. Skolor ser ju sällan ut sådär nuförtiden och kontakten med, och kanske förståelsen för, god byggnation och vacker arkitektur blir då mindre.

Nej, det jag reagerade över i notisen var att artikelförfattaren påminde om att diskussionen om byggnaden för tio år sedan hade handlat om renovering eller rivning. En renovering hade uppskattats till en kostnad på sex till åtta miljoner kronor (?) och kommunen hade därmed beslutat att varje hyresgäst fick renovera sin egen lokal. Rätt gott så.

Men att man överhuvudtaget funderade på att riva byggnaden och inte sälja den låter skrämmande. Hur tänker man då? En stor byggnad på stenfot och väggar av tegel. Den river man väl inte bara sådär? Nog för att den kan vara sliten invändigt och behöva ses över på olika sätt och omfattning men i grunden är det ju en gedigen byggnad – vi har väl alla hört sagan om de tre små grisarna och deras hus?

 

Jag vet egentligen inte exakt hur saker och ting fungerar i en kommun, om det alltid handlar om att se alternativen i svart eller vitt, om det inte finns utrymme för olika lösningar. Det talas så mycket om kreativitet i dagens samhälle. Men ofta verkar man ha missförstått och begränsat ordets betydelse och använder det enbart som en beskrivning av ett estetiskt/kulturellt skapande och inte av en förmåga att lösa problem, av alla slag.

Staten, kommuner, föreningar och andra skulle behöva vara lite mer kreativa. Jag kan t.ex. se att vissa delar av en renovering av en byggnad skulle kunna genomföras mer eller mindre ideellt, särskilt om den inte är kulturmärkt av något slag. Det är så många idag som är intresserade av husrenoveringar och byggnadsvård, som gärna vill lära sig mer inför det egna husköpet eller som bara vill arbeta med händerna på sin fritid. De som är intresserade av byggnadsvård vill gärna se att så många äldre hus som möjligt får finnas kvar och är kanske därmed villiga att göra en insats med sin egen arbetskraft. Gratis. De som ska använda en byggnad, t.ex. ungdomarna i fallet med Tallet, kan mycket väl vara intresserade av att hjälpa till, både för att göra en insats för den verksamhet man är knuten till, för att åstadkomma något tillsammans med andra och för sin stad/by/hembygd och för att lära sig om byggnadsrenovering.  Kanske någon ungdom inser att det här med hus, det är grejer det, och siktar på att bli arkitekt, hantverkare, byggnadshistoriker…

Med en lekmans naivitet och frihet tänker jag mig att en renovering av Tallet skulle ha kunnat genomföras ungefär såhär: allt som har med konstruktion att göra såsom tak, bärande väggar, golv, husgrund men även isolering, el, avlopp, eldstäder, visst snickeri och liknande skulle först genomföras av fackmän inom byggnadsvård för respektive hantverk. Ideella förmågor skulle för sitt intresses skull kunna få observera arbetet och vara behjälpliga om så behövdes. En antikvarie skulle naturligtvis, i samarbete med hantverkarna, vara involverad på hög nivå, för att utformningen, i material och estetik, exteriört och detaljer i interiören skulle bli tidsenliga.

Mycket av det resterande renoveringsarbetet skulle sedan kunna utföras av ideella krafter, vid sidan om och under ledning av professionella hantverkare inom byggnadsvård. Ungefär som ett byggnadsvårdsläger. Kostnaden för arbetskraft borde därmed minska. Under ett sommarhalvår skulle man kunna hinna med mycket, innerväggar, -tak-, -golv, fönster, dörrar, fast inredning, fasadmåleri, trädgård och annat. Varje område kunde bli en egen ”lägerverksamhet”, med löpande omsättning av deltagare under sommaren.

  Tallet

 

Många skulle skulle vinna på detta. Fastighetsägaren skulle få minskade renoveringskostnader, samhället skulle få en äldre byggnad bevarad, byggnadsvårdare skulle få arbete och möjlighet att föra kunskap vidare, amatörbyggnadsvårdare skulle lära sig mer, medborgare skulle kunna åstadkomma något tillsammans och kanske uppskatta omgivande hus och verksamheter ännu mer. Kanske skulle vissa deltagare vara unga sommarjobbare?

Förmodligen är jag ute på femton famnar när jag funderar i de här banorna, det är ju så mycket som styrs av lagar, upphandlingar och officiella rutiner. Men det stör mig något enormt att t.ex. kommuners handlingskraft och kreativitet ofta verkar vara så lam och begränsad. Går det verkligen inte att göra mer? Är saker och ting verkligen så dyra som man ofta vill påskina? Går det inte att göra saker på andra sätt, om man verkligen vill, om man t.ex. verkligen vill bevara en byggnad? Ju fler äldre byggnader som försvinner, desto längre kommer vi från vår historia och vi kommer att besitta mindre och mindre kunskap.

Annonser
Det här inlägget postades i Arkitektur, Byggnadsvård, Ett hus, Fundering, Kulturarv, Politik, Verksamhet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s