Lägerliv är toppen!

Nu när hösten satt igång på riktigt och regnet öst ner här i Blekinge de senaste dagarna, kan det vara dags att påminna sig själv om det fantastiska byggnadsvårdsläger jag gav mig iväg till i början av augusti. Nog för att det regnade en hel del då också, men många dagar gav sommar och sol, för att inte tala om den där barndomskänslan lägerliv gärna ger.

En bit av en artikel jag hittade på golvet i ett gammalt stall vi besökte, om barn på sommarläger i Timmershult, boende i samma stuga som vi. Året var 1987.

Jag blev ombedd av handledarna att skriva en text till medlemsbladet för föreningen Halländska Hus & Gårdar. Den har ännu inte publicerats men är planerad för det närmast kommande numret. Vi hade även under lägret besök av Hallandsposten, vilket resulterade i en liten artikel om hantverket och lägerverksamheten. Tyvärr finns den inte i digital form, så jag kan inte ge er en länk.

Min text lyder som följer:

Lägerliv på Vippentorpet

För andra året i rad höll Sten, Joar och Samuel Nilsson byggnadsvårdsläger vid Vippentorpet i Ysby socken, utanför Laholm. Torpet är av sydgötisk hustyp,  det vill säga en ryggåsstuga med två härbren och uppförd 1778.  Vi var en förväntansfull skara på åtta personer som förlagt våra sista semesterdagar till denna vackra skogsbygd, för att bland annat få erfarenhet av att lägga stenvalv på jordkällare. Förra årets lägerprojekt ägnades främst åt taken på själva torpet. Ryggåsen byttes och nytt torvtak på näverbotten lades och halmtaken på härbrena lades om med björkvidor.

Byggnadsvårdslägret arrangerades av Svenska Byggnadsvårdsföreningen i samarbete med Ysby Hembygdsförening och Länsstyrelsen i Hallands län. Liknande läger hölls i år på nio platser runtom i landet, från Jämtland till Skåne. Variationen av hustyper, arbetsmoment, utflykter och naturupplevelser, som dessa läger kan erbjuda, är därmed stor. Lägerdeltagarna vid Vippentorpet kom från Göteborg, Skåne, Blekinge och Finland (!). Anledningarna till att vi sökt oss dit var kanske framför allt ett intresse för just jordkällare och användningen av sten i byggnationer. Ett allmänt intresse för genuint och hållbart byggnadshantverk, som det verkade kunna erbjudas stor insikt i, samt personlig koppling och intresse för Halland och det sydsvenska kulturarvet bidrog också.

Arbetet med jordkällaren inleddes med att skyffla bort det jordlager som täckte taket. Under allt gräs, jord och rötter framträdde en liten överraskning – någon gång hade valvet förstärkts utifrån med cement, det liknade skalet på en sköldpadda.  Anledningen till en sådan förstärkning är oklar men vi ämnade inte lämna taket i det tillståndet utan förberedde oss att slå bort cementen för att göra om och göra rätt.

Nästa moment var att tillverka en valvform i trä att placera inne i källaren, som stöd och mall för att kunna lägga om stenvalvet, i den höjd och form vi ansåg lämplig. Den lägerdeltagare som sedan tidigare inte var god bekant med såg, yxa, stämjärn och viss matematik blev det nu.

Detta arbete varvades med att blottlägga den gårdsplan av kullersten som förr band samman den trelängade gård som Vippentorpet utgjorde. Förutom en yta täckt av rundade stenar, ”lika stora som ett barns huvud”, och spår av husgrunder från de två längor som inte längre finns stötte vi också på annat. Väl utformade rännstensanläggningar framträdde liksom något som såg ut som en icke stenlagd gång tvärs över ena hörnet av planen. Naturligtvis fann vi bitar av diverse föremål som keramik, glas, porslin, tomhylsor, flinta, sytillbehör och metall i olika former. Den som i sin ungdom haft arkeologdrömmar fick till viss del leva ut dessa.

De första dagarna öste regnet ofta ned vilket gjorde att vi redan andra dagen gav oss iväg på en utflykt. Den gick till Bollaltebygget i Knäred, en bondgård lik Vippentorpet men med de två längor det senare saknar bevarade plus ett väl tilltaget undantag.  Bollaltebygget, som är från 1700-talet och ägs av Knäreds forskarring och hembygdsförening, består alltså av fyra byggnader som omgärdar en gräsbevuxen gårdsplan. Interiören i bostadshusen var lik den i Vippentorpet men rikare i omfattning och utförande. I de två längorna fanns spiltan, grisbåset, höloftet och verktygen till både hantverk, lantbruk och slakt bevarade, sådana som förmodligen funnits även på Vippentorpet. Det hela avslutades med att vi till vår glädje blev bjudna på ett utsökt kafferep i det ombonade undantaget.

Åter till jordkällaren. När valvformen i trä var färdig och på plats, med diverse tillbehör som ingick i konstruktionen, kunde arbetet med cementen och stenarna återupptas. Ett antal timmar och en hel del uthållighet och muskelkraft gick åt till att knäcka hål på sköldpaddsskalet, slå bort cement från stenar och baxa bort och sortera dessa. Till slut stod källaren bar och med stor eftertänksamhet påbörjades processen med att placera stenarna på rätt plats.

Det är nämligen det som är melodin; en viss sten på rätt plats, tätt intill en annan sten på rätt plats, båda i rätt vinkel i förhållande till varandra och till stenvalvet som helhet. Dessa större stenar hålls sedan på plats med mindre sådana, fastkilade på rätt sätt. Det hela dokumenterades i stillbilder och på film av Samuel Nilsson, för närvarande student vid hantverksutbildningen Dacapo i Mariestad (Göteborgs universitet). Dokumentationen är en del av ett två-årigt projekt med tanken att samla kunskap om kallmurade naturstenskonstruktioner, som drivs av Joakim Lilja på Hantverkslaboratoriet.

Jordkällaren har plats för en innerdörr och en ytterdörr. En tredje uppgift vi tog oss an var att tillverka en ny innerdörr av ek. Nu blev vi introducerade för en stor variation av hyvlar och sågar,  som vi hade till hjälp för att forma de plank som skulle utgöra själva dörren, en lagning av ett större kvisthål i ett av dessa samt  de två naror som höll allt samman. Även för detta arbete krävdes tålamod samt motorisk och matematisk precision. Det blev en riktigt fin dörr till slut!

Studiebesöket i början av lägertiden var inte det enda, nästa tur gick till Båstad. Först besökte vi en stor jordkällare mitt ute i den vackra bokskogen i Finnsbo, vilken använts för att torka lin. Linet bereddes sedan i en intilliggande byggnad, som dessvärre inte står kvar.  Källaren var imponerande och spänningen inför att lägga valvet på ”vår egen” källare växte. Nästa stopp var hembygdsparken i Boarp, ett kärt tillhåll för operasångerskan Birgit Nilsson, som verkat för parken på många sätt. Här tittade vi in i ytterligare ett hus av sydgötisk typ, Palmagården, vilken var betydligt större än både Vippentorpet och Bollaltebygget. Mest imponerad blev jag nog av det perfekt kullerstenlagda golvet i förstugan. Vi fördes tillbaka till bronsåldern via den rekonstruerade Bovigården och avslutade resan med att ta oss högst upp i möllan på Båstad golfbana – en fantastisk konstruktion!

Forsasöndan i Karsefors var en given söndagsutflykt. Detta evenemang arrangerat av Ysby hembygdsförening firade i år 30-årsjubileum. Tillsammans med ett par tusen andra besökare såg vi hur dammluckorna öppnades och vattnet forsade ut i tilltagande styrka! Laxasoppan gick åt som smör i solsken och nog sken solen på oss. Folkmusik, fiskdamm,  barn, bekanta, höns och veteranbilar konkurrerade om uppmärksamheten. En riktig folkfest!

En solig eftermiddag fick vi beskåda ett riktigt vidunder, en specialbyggd tröska som skördar, tröskar, repar och binder kärvar. Detta var också en del i Nilssons byggnadsvård, för kärvarna skulle senare användas för taktäckning.  Vi hjälpte till med att samla ihop kärvarna och bunta ihop dem för vidare hantering.  Tanken bakom maskinen är att kunna säkerställa tillgången på bra material till halmtak. Ofta byts halmtaken ut mot vass, då vass är betydligt lättare att få tag på och dessutom håller längre. Halm var ett vanligt takmaterial i hela landet och därför är det viktigt att bevara kunskapen om detta material.  Tröskeföreningen Tre hattar har stått för konstruktion och byggnation, ett halländskt sällskap bestående av byggnadsvårdare, mekaniker och en bonde.

Sista dagen var det dags att avlägsna trävalven i jordkällaren och hoppas på det bästa, det vill säga att stenarna lagts på rätt plats. Spänningen var olidlig under det att vi försiktigt och med hjälmar på huvudet, förde ut ett stort antal längre stockar som stöttat konstruktionen på olika sätt och slutligen själva valvformen. Efter en stund kunde vi konstatera att varje sten låg där den skulle och resultatet var vackert.

Ytterligare mindre arbeten som vi utförde var att dreva stugans alla timmerfasader med lin, fylla på med sten längs en bit av stengrunden, röja sly vid sidan om jordkällaren och slå gräset på ryggåsstugans tak.  Min personliga målsättning med lägret var att få se, prova på och lära om hantverksmoment av skiftande slag, att informeras om och diskutera kulturarv, byggnadshistoria och byggnadsvård och naturligtvis att få träffa likasinnade och ha trevligt ihop. Allt uppfylldes med råge. Lägerdeltagarnas olika förkunskaper och intressen till trots tror jag att vi alla lämnade Vippentorpet med nya kunskaper, insikter och inspiration. Den där gnagande längtan, som vi alla vittnade om, efter att få bo på landet i ett hus som kan andas, blev bara starkare.

 

 

Bilderna på stenläggningen samt det färdiga källartaket är tagna av Jonas Löfroos.

Annonser
Det här inlägget postades i Allt möjligt, Arkitektur, Byggnadsvård, Fotografier, Kulturarv, Landskap, Uncategorized, Utflykt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s