För Karlskrona i tiden

Om några veckor bor jag åter i min vackra hemstad Karlskrona. Året i Uppsala har varit alldeles fantastiskt på många sätt. Jag har lärt känna och bekantat mig med så många trevliga, bildade, intressanta, originella och kloka människor – de flesta delar mina uppfattningar om stadsutveckling, arkitektur, byggnadsvård och dylikt, vilket visar att vi är många unga människor som inte uppskattar nutida och framtida arkitektur, per se, till skillnad från vad politiker kanske vill tro.

Jag har upplevt en mängd händelser som jag missade när jag studerade här för många år sedan, arrangerade av både staden och studenter, och dessa har verkligen berikat mitt liv, både för stunden och för framtiden. Man har minsann inte varit student om man inte studerat i Uppsala (eller Lund) – och student blir man först när man kommer hit, om ens då! När jag idag ser alla odrägliga gymnasieelever som offentligt avslutar sin skolgång på de mest häpnadsväckande sätt, ångrar jag att jag firade min egen ”student”, trots att det var ett betydligt mer värdigt och sansat firande och då i alla fall jag gjorde det med vetskapen om att det var ett falskt firande, till skillnad från när mina föräldrar ”gick ut” på 1960-talet. Sedan 1968, då studentexamen avskaffades, finns inga riktiga studenter att tala om, men det är ett annat spörsmål för ett annat sammanhang (även om det går att koppla det ena samhälleliga förfallet till det andra). ”Studentfirandet” och gymnasieskolan sedan drygt 40 år tillbaka är en ren förolämpning mot svenska gymnasister före 1968.

Här i Uppsala finns fantastiska byggnader och platser som jag verkligen njutit av att ha besökt och passerat. Gudstjänster i Uppsala domkyrka, konsert med nationskörer i Helga Trefaldighets kyrka, personalfester på Uppsala slott och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, studiebesök på Gustavianum, hela kvarter med småskalig träbebyggelse och storslagen stenstadsarkitektur, en lummig och fantasieggande kyrkogård mitt i universitetsstaden, vackra broar över Fyrisån, gemytliga bakgårdar, gator och gränder med butiker, restauranger, kaféer, Botaniska trädgården, Carolinaparken (Engelska parken) där det yviga gräset slås med häst och slåttermaskin i slutet av sommaren, fantastiska äldre villor i trä och sten i Kåbo, alla vackra och mänskliga byggnader och områden ritade av Uppsalas stadsarkitekt Gunnar Leche, skulpturer över, för Sverige och och universitetet, historiskt viktiga personer, alla dessa stolta och ofta ståtliga nationshus i varierande arkitektur (där jag dock tror Västgöta nation vinner, med sitt mer pittoreska tillhåll från 1666) och mycket annat, listan kan göras betydligt länge.

Här råder dock en attityd till stadsutveckling och nybyggande som jag känner så väl igen från Karlskrona och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Uppsala var en av de städer i Sverige som fick offra mest av sin äldre bebyggelse under saneringsåren på 1950-1970-talet och det verkar som om ingen med makt har lärt sig något av historien, här lika lite som någon annanstans i vårt land. Enorma byggnader, fulare än Scandic Hotell, har nyligen uppförts och ger ett minst sagt ovälkomnande första intryck vid avstigning från tåget, universistetet verkar inte har någon känsla för historiska platser eller en till historien anpassad ny arkitektur, och istället för att uppskatta de få ändå rättså lyckade och originella arkitektoniska inslagen från nybyggnationer på 1960-talet, ska dessa få nya former, som liknar vilken 2000-talsarkitektur som helst. Det är så tafatt och fantasilöst.

Här i Uppsala fanns för mycket att uppleva för att få tid till den här bloggen, men jag ska när jag återvänt till Karlskrona, mestadels på grund av hemlängtan, fortsätta mitt arbete med förhoppningen om att nå ut till ännu fler än hitintills. Tack till alla er som prenumererar och läser mina texter, jag hoppas ni vid tillfälle tipsar andra!

Med en parafras på H.M. Konungens valspråk och med den konservativa (i ordets rätta bemärkelse) innebörd jag hoppas och tycker att detta valspråk borde ha för Sverige och för konungen, vill jag säga:

För Karlskrona i tiden!

Slåtter med häst i Carolinaparken

Annonser
Det här inlägget postades i Allt möjligt, Arkitektur, Fundering, Kulturarv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s