Vi kan faktiskt bättre

I en liten skrift från 1963, Vi kan bättre, utgiven av Svenska Riksbyggen, framför ett antal insatta personer sin kritik över samhällsplaneringen – vissa är för en exploatering av staden, andra inte, vissa ser framförallt fördelar med att förnya stadsmiljöer, andra tycker att det mesta är ogenomtänkt. Det låter ungefär som en diskussion av idag. Följande utdrag är i min smak:

Och vem bär ansvaret för att långt ifrån allt är bra? Utan skuld är inte de statliga myndigheterna: länsstyrelser, byggnadsstyrelser och Kungl. Maj:t säger alltför sällan nej till undermåliga planförslag. Det är så många omständigheter, som spelar in vid prövningen. Akut byggarbetslöshet på en ort, skriande bostadsbrist på andra orter, den tidsödande procedur som en omplanering och omprojektering utgör m.m., m.m. gör att också sådant ofta måste släppas igenom, som redan från starten har något slumartat över sig. (s.10)

Men man får inte ha bråttom. Riskerna att det skall bli fel blir så oändligt mycket större. Man måste tänka först och handla sedan heter det ju. När staden Sheffield i England skulle bygga ett stort nytt bostadsområde fick en arkitekt uppdraget på ett villkor. Det var att han lovade att inte rita ett enda streck under hela det första året. Han skulle först tänka och sätta sig in i problemet. Det gjorde han och resultatet blev gott. Så generösa är inte Sveriges kommunalmän mot våra arkitekter. De anser sig inte ha tid med sådan generositet. Men borde vi inte kräva den av dem. Borde vi inte se till att få de bostadsområden vi behöver med de utrymmen vi kräver för att kunna kalla vår bostadsmiljö god. Staden angår oss alla, vi kan inte slippa undan, vi är många som inte vill slippa undan heller. Sovstad och tristess eller stimulans och god miljö? Förutseende planering och en sund markanvändning kan ge oss det senare alternativet. Vi vill inte vänta för länge. (s. 38)

Och dessutom: ingen mark skulle få försäljas som ej är stadsplanelagd, och stadsplanering bör ske i samband med projekteringen. Centralt dirigerade stadsplaner skulle på så sätt bli underordnade generalplanen, som istället blir huvudsaken. En naturlig följd av de allt större enheter, som nu utföres i ett sammanhang. Först när man helt objektivt bestämt markens användning och utnyttjande, först då är det möjligt att fastställa ett pris, först då blir det möjligt att sanera och bygga på ett ur samhällssynpunkt riktigt sätt.

Att dessa problem och funderingar inte är något nytt eller unikt för våra förhållanden vittnar följande citat ur ett tal av Churchill hållet i underhuset för 55 år sedan (1908, min anm.). Jag upprepar: Den samhällsskapade markvärdesstegring, som hamnar i privata fickor inhöstas i förhållande till hur mycken skada man tillfogar samhället – det är en tribut, som pålägges samhället, en börda, som lassas över på andra, ett slags uppskörtning, som sätter enskilda människor i stånd att inkassera de värden, som hela samhället har skapat.

… Någon måste säga: ”Nej, längre än så går vi inte.” Det gäller arkitekterna och andra tjänstemän, men det gäller framförallt politikerna, de som beslutar. (s. 56f)

Boken finns att låna på BTHs bibliotek.

Annonser
Det här inlägget postades i Arkitektur, Litteratur, Plan, Politik, Projekt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s