Minus två

Så synd, rivningar i Karlshamn. Husen bedöms vara av ett viss kulturhistoriskt värde men i dåligt skick och därför beviljas rivning. Det ser inte ut att vara några särskilt speciella hus men husen som har över hundra år på nacken blir bara färre och färre i vårt land. Om man någon gång i en artikel skulle kunna få läsa exakt på vilket sätt ett rivningshotat hus är i dåligt skick och  VARFÖR det inte går att åtgärda det som är dåligt. Jag vill läsa byggnadstekniska beskrivningar. Jag vill att den som gjort bedömningen får förklara sig. Jag vill att en kunnig byggnadsvårdare sedan uttalar sig om denna bedömning. För det är sällan byggnadsvårdare som bedömer husens skick.  Vi kan inte bara riva alla dessa gamla hus utan att ansvariga får förklara sig, utan att deras beslut ifrågasätts. Är inte det journalistens uppgift, att ifrågasätta? Det händer för sällan i lokaljournalistiken.

Många gånger ”bedömer” kommuner hus vara i dåligt skick, bara för att de vill riva dem, när de egentligen är fullt renoveringsbara, eftersom de är byggda i en tid då det gick att underhålla en byggnad. Något av det värsta som finns är när kommuner underlåter att vårda och renovera hus i tid för att de så småningom ska förfalla. Sedan ursäktar man en rivning med att huset är i dåligt skick. Det händer hela tiden.

Man kan inte ens glädja sig åt att det som ska byggas på Rådhusgatan/Regeringsgatan i Karlshamn, istället för de lågmälda men tidlösa husen som ska rivas, är vackra och inspirerande. Nej, de ser faktiskt rätt tråkiga ut. Men visst, det kunde väl ha varit ännu värre.

Läs mer och se bilder

http://www.blt.se/karlshamn/river-hus-for-att-bygga-nya-bostader/

http://www.blt.se/karlshamn/13-nya-bostader-byggs-i-centrumnyy/

Publicerat i Arkitektur, Byggnadsvård, Ett hus, Kulturarv, Politik, Projekt, Sandlådearkitektur | Lämna en kommentar

En skola är inte bara en skola

Om vikten av en inspirerande skolmiljö…

ur Barbro Lindgrens (f. 1937) barndomsdagbok ”Jättehemligt” :

” … Det var inte i den här skolan, nej då gick vi i ett gammalt slott på andra sidan Judarnängen, för då var inte den här skolan färdig. Vilken härlig skola det var! Det var en park utanför, där det gick får och betade ibland. Och på vinden hade dom hittat en död gubbe en gång!”

”Men jag är bättre! Fast inte precis som vanligt, som dom andra tror. Jag har försökt förklara för magistern också, att jag kan bli lessen rätt som det är för såna där konstiga saker. För nya hus till exempel. Den här skolan blir jag lessen av, för den är för ny, allting blänker så hopplöst. Jag tycker om gamla och skruttiga saker, det blir jag glad av!”

Nu misstänker jag visserligen att den nya skolan fru Lindgren började i var betydligt vackrare än det nya som byggs idag. Det här måste varit på 1940/50-talet och då handlade ju arkitektur fortfarande ofta om proportioner som människor mår bra av, naturliga material, utsmyckningar, sköna former och hantverk – hus som går att underhålla och är hyfsat tidlösa. När jag citerar detta menar jag ju heller inte, och säkert inte Lindgren, att allt som är gammalt och skruttigt är bra. Det är bara det som en gång var vackert och som sedan blivit gammalt och skruttigt som fortfarande väcker glädje. Jag menar ju inte heller att det är bra att byggnader är skruttiga. Nej, underhållas ska det som underhållas kan. Det mesta som är byggt efter 1965 kan inte underhållas.

Jag har många åsikter om hus skolmiljöer ska vara, det påverkar elever och personal mer än vi tror. Kanske skriver jag mer om det en annan dag.

Östra Köpmansgatan

Östra Köpmansgatan

Karlskrona Högre Allmänna Läroverk, när det fortfarande var vackert både utanpå och inuti och besatt en viss värdighet och intellektuell nivå.

 

jamjo-kyrkskola-jpg

Jämjö kyrkskola. Kanske det var en byggnad lik den här Lindgren fick gå i. Jag erkänner att de två sidobyggnaderna inte är så inspirerande, men titta på den vackra porten! Varför ser inte alla skolportar ut sådär? Som en öppning till en grotta eller en katedral!

 

vallingbyskola1910

      Vällingbyskolan år 1910, Stockholm. Enkelt och vackert. Behagligt.

Rodebyskolan-800x378

Rödebyskolan. Vilket deprimerande byggnadskomplex, särskilt inuti. Den är faktiskt fruktansvärd.

Publicerat i Arkitektur, Fundering, Litteratur | Lämna en kommentar

Blekinges byggnadsminnen

Sent omsider tänker jag tipsa om Länsstyrelsens publikation Blekinges byggnadsminnen – En källa till vår historia, som kom ut i vintras. Redaktör och huvudfotograf är Ingemar Lönnbom från Lönnbom media, känd från otaliga kulturhistoriska sammanhang.

IMG_7843

 

I denna skrift informeras läsaren om de två olika byggnadsminnestyper vi har i Sverige och vad som är de nationella målen för kulturhistoriska byggnader och miljöer. Sedan presenteras en kavalkad av vackra och intressanta byggnader, i olika former och ålder, i text och bild.

En sammanställning som denna är mycket viktig. Det är viktigt att sådant som är bevarandevärt uppmärksammas svart på vitt och tillgängligt för alla. Ingen ska kunna skylla på okunnighet vad gäller vår kulturhistoria. Det behövs ännu mer av den här varan. Många byggnader i vårt landskap, på landsbygden, i mindre samhällen och i städer svävar ständigt i fara för felaktigt underhåll, absurda ombyggnationer, förfall, brand och rivning, där både privata fastighetsägare, tjänstemän och politiker står ansvariga. De flesta äldre byggnader faller inte inom ramen för byggnadsminne, men ändå är det av vikt att vi tar hand om dem på bästa sätt. De blir ju aldrig fler.

IMG_7848

 

Skaffa dig några exemplar av boken, till dig själv och till bekanta, och ge dig ut på sommarutflykter med boken som vägledning! Alla byggnader kan man naturligtvis inte komma nära inpå, några är privata, men på avstånd kan de beundras och studeras. Se Blekinges sköna byggnader, se det sköna landskapet på vägen dit!

Denna lilla bok är gratis och bör finnas att hämta på t.ex. länsstyrelsen, bibliotek, museum, turistbyråer.

Publicerat i Allt möjligt, Byggnadsvård, Ett hus, Kulturarv, Litteratur, Utflykt | 2 kommentarer

Stopp och belägg!

Min senaste insändare i sin helhet.

Stopp och belägg! Jag har i olika sammanhang föreslagit en placering av ett nytt stadsbibliotek till Pottholmen, efter det att den alldeles utmärkta och fantastiska f.d. gasverkstomten vid Fisktorget gick till ett hotellbygge. Pottholmen kommer i framtiden att ligga mer centralt än Stortorget, om man ser till var invånarna kommer att bo och röra sig.

På Pottholmen borde finnas möjligheter att bygga det stadsbibliotek Karlskrona är i behov av. De behov jag syftar på är lämpliga lokaler för dagens och morgondagens verksamheter,  tillräckligt med plats för det besökstryck man kan förvänta sig av ett ökat invånarantal och med en god verksamhet att erbjuda samt väl planerad arbetsmiljö för personalen. Något sådant kommer inte att kunna åstadkommas i Kvarteret Bonde. Där begränsas ett nybygge av tillgänglig yta, och en ev. ombyggnation av det nuvarande biblioteket till ett nytt bibliotek är en dålig idé. De befintliga byggnaderna samt helheten av en fantastisk kulturmiljö förstörs. Detta kvarter vars underbara historia, arkitektur och bakgårdar (även stadsbiblioteket från 1959, se innergårdens fasad) samt unikum borde uppmärksammas ännu mer. Karlskrona blir mindre intressant som stad att leva i och besöka om detta förslag blir verklighet.

gulahuset

 

Nu har Karlskrona kommun avslöjat nya byggnadsplaner, bortom Pottholmen, i Kvarteret Muddret och på Hattholmen. 3 000 nya bostäder och säkerligen olika verksamheter utöver det. Pottholmen framstår genast som en mer och mer självklar plats för något som borde stå högt på en kommuns prioriteringslista; läsfrämjande, information, bildning och kultur av olika slag. Med annat liv i dessa två planerade stadsdelar, liksom på Pantarholmen med omnejd, blir behovet av stadsbibliotek större och ett sådant tryck kommer Kv Bonde inte att kunna möta.

Nybyggnationer måste planeras långsiktigt och realistiskt. Det handlar om ekonomi men också om andra värden såsom vården av vårt gemensamma kulturarv samt en byggnads faktiska möjligheter. Fungerar inte byggnaden till det den ska rymma, blir verksamheten lidande, och så hamnar man på ruta ett igen. Bara några år efter att det nuvarande stadsbiblioteket kom i bruk, insåg man att behoven var större än man planerat för. Gör inte om detta misstag.

Kan någon ansvarig svara på varför Pottholmen inte diskuterats som möjlig plats för ett nytt stadsbibliotek? Varför vill man inte ge liv och rörelse åt en ny stadsdel genom en viktig verksamhet som är gratis och till gagn för alla? Varför tar man inte ett helhetsgrepp om stadens alla behov vid planering av nya stadsdelar och gör dessa riktigt intressanta?

 

Publicerat i Arkitektur, Byggnadsvård, Ett hus, Insändare, Kulturarv, Plan, Politik, Projekt, Sandlådearkitektur | Lämna en kommentar

Arkitekter har fel

Från Facebookgruppen ”Arkitektupproret – Det finns alternativ till fyrkantiga lådor”

– AVHANDLING AVSLÖJAR ATT ARKITEKTER HAR FEL –

Många arkitekter ser ner på bostadsområden som byggts med småstaden som förebild, med nya hus gjorda i traditionell stil. Men detta är just vad gemene man är förtjust i.

– Varför ogillar många arkitekter just det som de boende ofta tycker om, frågar arkitekten Catharina Sternudd i en ny doktorsavhandling från Lunds universitet.

I avhandlingen ”Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp” undersöker arkitekten Catharina Sternudd allmänhetens och den egna yrkeskårens estetiska värderingar.

Catharina genomförde en flerårig studie av Karlshamnsbornas syn på sin stad. Den visade att nästan alla var fästa vid de gamla husen, men många tyckte också om nya hus byggda i gammal stil. Däremot gillade de inte de modernisternas stora fyrkantiga hyreshus och kolosser. Unga och gamla, kvinnor och män var överens i sina omdömen. Detta överraskade Catharina Sternudd som följde upp resultaten.

Studier visar att modernismens stramhet och enhetlighet generellt gillas av arkitekter men vanligen ogillas av lekmän.

Catharina avslutar med att ställa frågan:

– Jag vill att fler arkitekter ska ställa sig frågan: är det alltid fel att bygga varierat, småskaligt, intimt och kanske i gammal stil?

Mer information om avhandlingen hittar du här:
http://www.mynewsdesk.com/…/ny-avhandling-ifraagasaetter-ar…

Intervju med Sternudd kan du läsa här.

Gilla, dela och sprid detta inlägg om du håller med.

Publicerat i Allt möjligt, Arkitektur, Litteratur, Plan, Politik, Projekt, Sandlådearkitektur | Lämna en kommentar

Gårdsvandring igen

Vandra i det vackra och värdefulla storgårdslandskapet kring Mölletorp norr om Lyckeby i Karlskrona kommun, i sällskap av en guide, lördagen 21 maj. Samling vid Afvelsgärde gård kl. 10 fm.

När vi når Mölletorp kommer kaffe och korv att serveras till lågt pris. Parkering finns i Lyckeby centrum, vid Spandelstorps gård samt vid Augerums kyrka.

Välkomna!

P1020601

 

Har du Facebook önskar vi i Mölletorps byalag att du gillar vår sida, för att få mer information om vad som händer i landskapet samt sprida vetskapen om att god jordbruksmark mellan gårdarna är hotad av bebyggelse. Mer om detta i ett senare inlägg!

Gilla sidan här.

Läs inlägg inför vandringen 2014 här.

Publicerat i Allt möjligt, Byggnadsvård, Händelse, Kulturarv, Landskap, Politik, Projekt, Verksamhet | Lämna en kommentar

Varför är husen så fula?

Omgivningen tror ofta att den som vårdar och värnar om äldre bebyggelse, alltså byggd före 1960 skulle jag säga, endast tycker om äldre byggnader till utseendet och inte kan se det fina i något senare uppfört. Det är ofta fel att tro det. Mer om det i ett senare inlägg. Men jag ska erkänna att jag hellre ser arkitektur i äldre stil än i ”dagens” absurda stil, som antingen är en låda eller en låda som förvrängts på ett osmakligt sätt, och som får de flesta att medvetet eller omedvetet må dåligt.

Många av dagens arkitekter beklagar sig över det de kallar ”pastischer”, alltså något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. Stadsdelen Jakriborg utanför Lund, tydligt inspirerad av hansastäder, är sådan bebyggelse arkitekterna, och många som tror sig veta något om arkitektur, ojat sig över. Faktum är att folket, de som ska bo i husen som byggs, tycker om Jakriborg och liknande. De vill ha traditionella, vackra, hemtrevliga, inspirerande hus. Tyvärr såg dock stället rätt slitet ut när jag var där för ett par år sedan. Trist utbud på kaféer och liknande var det också. Det verkar vara fel personer som har hand om stället. Det finns en mängd saker man kunde göra för att göra det mer attraktivt som stadsdel mellan Lund och Lomma.

Det tragikomiska är att det arkitekterna ritar idag, det som verkar efterfrågas av beställarna, är tydliga pastischer på arkitektur från 1960- och 70-talen. Låda vid låda vid låda på låda på låda. Eller så är det helt absurda byggen som ser ut att vara tagna från en science fiction-film från 1965. Till vems glädje? T.ex. är Scandic hotell vid Fisktorget i Karlskrona en löjligt tydlig pastisch av Sheraton Stockholm hotel, från 1971. Båda ser ut som DDR-byggnader. Fast Scandic ska tydligen påminna om varvsmuren… (suck). Fruktansvärt dålig idé att härma stockholmshotellet när det finns andra förlagor vars estetik passar Karlskrona bättre.

6639-foto06

hotel-von-aussen-nicht

 

För en kort tid sedan avslöjades det att en IT-entreprenör i Växjö vill förbättra Växjös utseende med en byggnad som påminner om arkitektur från sekelskiftet 1800-1900.

”Han är IT-entreprenören som intresserar sig lika mycket för konst och arkitektur – av det klassiska slaget.

– Jag tycker dagens arkitekter ritar så fula hus. Jag tycker man ska göra hus som folk tycker om, säger han.

Han vill bygga hus som smälter in i den historiska miljön, där domkyrkan, Karolinerhuset, Strykjärnet, Norrtullskolan och Östrabo är inom synhåll.”

Hear hear!

Läs och lyssna till herr Sundeby här.

imagevaxjö

 

Smålandsposten ledare reflekterade över nyheten på följande sätt:

Därför är husen så fula

av Jacob Sidenvall

Det planerade bygget i Växjö handlar om mer än estetik, det handlar om en uppgörelse med det modernistiska projektet.

I veckan presenterades ett byggprojekt i Växjö som fått nationell uppmärksamhet. Det är IST:s grundare Björn Sundeby som tillsammans med arkitektbyrån Spridd står bakom planen att uppföra två större hus som tydligt påminner om 1890-talets stilideal. Bilder på fasaderna presenterades samma dag som Stockholms kommunfullmäktige tog beslut om att gå vidare med planerna på att låta riva ett tullhus från 1870-talet för att ge plats åt Nobelstiftelsens planerade lokaler. Projektet har utlöst en intensiv och ibland hetsig debatt. De två byggprojekten ger en bild av arkitekturens dagsform i Sverige.

IT-entreprenören Björn Sundeby motiverar sitt byggprojekt genom att peka på en tydlig konflikt när Smålandsposten intervjuade honom tidigare i veckan (2016-04-25). ”Jag tycker dagens arkitekter ritar så fula hus. Jag tycker man ska göra hus som folk tycker om.” Det är en syn på arkitektur och arkitekter som ofta hörs i samband med byggprojekt.

Ibland leder det till att journalister frågar arkitekterna varför husen ser ut som de gör. Då brukar svaret bli att det är beställarna som bär det yttersta ansvaret. Så hur ligger det till? Varför tycker ”folk” att dagens arkitektur är ful och vem är ansvarig?

För att närma sig ett svar på frågan är det givande att undersöka hur arkitektrollen och beställarna har utvecklats under de senaste 150 åren. Husen i Växjö och Nobelcentret har nämligen gemensamma rötter i den så kallade ”Arts and Craftsrörelsen” (konst och konsthantverksrörelsen på svenska).

Arts and Craftsrörelsen var en avantgardistisk konstinriktning som hämtade inspiration från ickeskolad arkitektur. Alltså den byggnation som vuxit fram genom bönders behov och lokala förutsättningar. Detta fokus gjorde att materialval och äkthet premierades framför viljan att markera samhörighet med en kultur eller grupp. Rörelsen var dock en del av den nationalromantik som blomstrade i slutet av 1800-talet och på så vis markerade den ändå grupptillhörighet.

Det som blev Arts and Craftsrörelsens idémässiga bidrag till arkitekturhistorien var just strävan efter autenticitet. Detta var fröet för det som blev modernismen inom arkitekturen. Arkitekten Adolf Loos var verksam i Wien och höll 1910 en föreläsning under titeln ”Ornament och brott” som var en uppgörelse med Wiens småborgerlighet. Loos såg utsmyckning för saken skull som ”degenererat” och konstaterade att ”frånvaron av ornament är ett tecken på själslig styrka”.

Under samma tidsperiod har arkitektens roll förändrats. Nya byggnadstyper och beställare dök upp i samband med industrialiseringen och demokratiseringen av västvärlden. Arkitekten blev central i 1900-talets försök att forma människan efter utopiska ideologier. Tilltron till den tekniska utvecklingens, och expertens kraft gjorde att arkitekten geniförklarades. Den modernistiska arkitekturen var ett elitprojekt med totalitära förtecken. Modernismens internationellt mest hyllade företrädare är Le Corbusier som var fascist och Bauhausskolan som arbetade aktivt för Sovjetkommunismen. Resultatet blev bekväma villor åt eliten och miljonprogram åt massorna.

I Sverige gav den dåvarande arkitekteliten 1931 ut den polemiska skriften Acceptera, där man förespråkade historielöshet som ett ideal. Udden var riktad mot ”Lortsverige” och målet var att skapa ett hygieniskt hem åt folket. Det gjorde man också. Skriften fick ett stort genomslag och arkitekterna bakom den fick sätta sin prägel på Sverige fram till slutet av 1970-talet. Det socialdemokratiska folkhemsbygget hade varit svårt att genomföra utan den modernistiska arkitekturen.

Acceptera-gruppen var inspirerad av fascistsympatisören Le Corbusier. Gemensamt var synen på människan som en byggsten i statens eller nationens tjänst, det var så människan fick sitt värde.

Idag lever vi i efterdyningarna av den modernistiska arkitekturens dominans. Den ideologiska skärpan och de utopiska målen har mattats av. I bakhuvudet spökar dock Adolf Loos, ”frånvaron av ornament är ett tecken på själslig styrka”.

I vår postmoderna tid är det inte uppskattat att göra allt för stora sanningsanspråk. Arkitekturen som uttrycksform lämpar sig för den som vill skriva en tanke i sten. Det passar således inte i ett postmodernt och jämställt arkitekturparadigm. Men vår tid är också romantisk på så vis att vi strävar efter autenticitet och självförverkligande.

Husen som planeras i Växjö är ett uttryck för självförverkligande, men husen visar också en ambition om att visa grupptillhörighet. Associationerna är, som med all arkitektur, många och fria och brukar landa i ett smakutlåtande från betraktaren. Nobelcentret i Stockholm representerar en internationell grupptillhörighet. Det vilar på modernismen (”international style” på engelska) och utstrålar en anständighet som är svår att förneka men också svår att älska.

De planerade byggena i Växjö får gärna bli startpunkten för en arkitektur som bekänner färg. Som gör anspråk på att tillhöra någon. Om något så kan det bli en uppmuntran till fler att lämna slentrianmodernismen bakom sig, vare sig de är arkitekter, beställare eller tyckare. Det skulle vara en intressant utveckling efter hundra år av modernism och en fjäder i hatten för Växjö.

 

Publicerat i Allt möjligt, Arkitektur, Detalj, Ett hus, Fasad, Händelse, Plan, Politik, Projekt, Sandlådearkitektur | Lämna en kommentar